Adam Smith hävdade att företagare har en tendens att ingå karteller för att skydda sina marknadsandelar. Detta är en del av sanningen. Så då vi tänker oss företag som konkurrerar på en marknad, att detta gagnar allmänheten genom att inget enskilt företag kan bestämma priset, så ska vi ha i minnet att många företagare kan tänkas vilja ingå karteller för att skydda sin ställning.
En stat som besjälas av den fria konkurrensens principer är en stat som inte vill ha oligopol eller monopol. Man vill att marknaden ska sätta priset, inte enskilda företag.
En sådan stat är på sin vakt mot oönskade karteller. Observera: oönskade! ibland kan det vara önskvärt att hålla priset uppe på en resurs och då kan man göra avsteg ifrån principen om fri konkurrens och kartellförbud.
Ett samhälle utan stat skulle tvinga företagare att ägna tid åt mer än vad de har kompetens för. Eller: de skulle behöva köpa kompetens inom andra områden för att bevaka sin ställning. Microsoft får tänka på mer allmänna frågor om infrastruktur m m.
Om uppgifter som ändå måste ombesörjas ombesörjes av en offentlig sektor kan företagen ägna sig åt vad de är duktiga på. Detta är den riktiga företags- och marknadsvänliga linjen.
Företagare är människor. De vill göra gott. Då bör inte incitamentsstrukturen se ut sådan att det är det ur miljö- och hälsosynpunkt sämsta alternativet som vinner. Företagare med kompetens är välkomna in i politiken för att där få förtroende och gripa sig an de frågor som ”ändå måste skötas”.
0